Lubb dubb, da dunk. Så beskrivs hjärtas slag på olika språk. Länge såg människan inte hjärtat som en muskel utan som ett rum där våra känslor och vår personlighet bodde. Hjärtat beskrivs ofta som kärlekens plats.
I antikens Grekland trodde man att själen bodde både i hjärtat och i hjärnan. Hjärnsjälen, psyche var evig medan hjärtsjälen, thymos, stod för det fysiska livet. Aristoteles, en filosof som levde i antikens Grekland, beskrev hjärtat så här: "Hjärnan är ett organ av mindre betydelse, själen sitter i hjärtat, som styr kroppen."

Ingen hjärtkirug har ännu kunnat se känslan eller själen i hjärtat, ändå finns det forskare idag som menar att hjärtat förmedlar känslor till hjärnan.
En sak är alla överens om - hjärtat är ett organ som märks. Både kärlek och rädsla får vårt hjärta att slå snabbare. Och det är inte bara hjärtat som slår snabbare vid kärlek. Spegelneuronerna - våra hjärnceller som hjälper oss att känna med andra människor - blir som galna när vi blir förälskade. När vi är kära blir vi som kameleonter och försöker spegla och efterlikna den andres kroppsrörleser (samma typ av spegling som enligt spädbarnsforskningen sker mellan föräldrar och spädbarn).
Vi söker något gemensamt, och resonans uppstår!
Den vi är kär i bär vi ständigt med oss, i bröst och tanke, även när hon eller han inte befinner sig på samma plats som vi. Känslan reser med ljusets hastighet och tar ingen hänsyn till avstånd. En bortrest kärlek kan sätta hjärtat i brand och få hjärnan att ånga bort. Och om och när kärleken tar slut, upphör spegelneuronerna att spegla och den speciella kärleksklangen tystnar.